onsdag 24 oktober 2012
onsdag 3 oktober 2012
"Vi la cancern på hyllan och köpte en BMW" heter boken som...
Det är långt mellan inläggen på bloggen men snart kommer mera.
Jag skriver på de sista sidorna av boken "Vi la cancern på hyllan och köpte en BMW" och det tar all min energi just nu. En historia om min man Björn som ville dö hemma och som dog i cancer och historien om hur vi i familjen har det idag, 10 år senare.
Utöver det har vi på cancerkompisar haft en intervjuer med några gamla och nya cancerkompisar. Mer om det också, snart.
Carpe diem /Inga-Lill
Jag skriver på de sista sidorna av boken "Vi la cancern på hyllan och köpte en BMW" och det tar all min energi just nu. En historia om min man Björn som ville dö hemma och som dog i cancer och historien om hur vi i familjen har det idag, 10 år senare.
Utöver det har vi på cancerkompisar haft en intervjuer med några gamla och nya cancerkompisar. Mer om det också, snart.
.JPG) |
| Här i Pildammsparken i Malmö kan man njuta |
Carpe diem /Inga-Lill
torsdag 13 september 2012
Minnena sitter kvar i kroppen
Jag har bott på "Malmös Manhattan" i över 5 år nu men jag är fortfarande listad hos läkargruppen ute på Limhamn. Det har bara inte blivit av byta. Nåväl i morse körde jag ut dit för att en sjukgymnast skulle titta på min svullna fot vilket gick ganska fort. Jag hade en stund över så jag passade på att köra förbi huset där jag och Björn bodde tillsammans.
Oj vad det högg till i magen när jag närmade mig huset. Jag saktade in och helt spontant tog jag några bilder. Funderade en kort stund om jag skulle stannat och knackat på hos Rune, prästen, grannen men nja, det kändes enklare att bara köra förbi.
Herregud, att en känsla kan sitta kvar så långt efteråt. Till och med nu när jag ser bilderna känns det i magen. Jag har kört förbi där flera gånger förut men...
Vad är det med minnen egentligen. Dom kan aldrig suddas ut, och tur är väl det.
Oj vad det högg till i magen när jag närmade mig huset. Jag saktade in och helt spontant tog jag några bilder. Funderade en kort stund om jag skulle stannat och knackat på hos Rune, prästen, grannen men nja, det kändes enklare att bara köra förbi.
Herregud, att en känsla kan sitta kvar så långt efteråt. Till och med nu när jag ser bilderna känns det i magen. Jag har kört förbi där flera gånger förut men...
Vad är det med minnen egentligen. Dom kan aldrig suddas ut, och tur är väl det.
 |
| På Hyllie kyrkoväg, Limhamn |
måndag 10 september 2012
Berätta din historia
Nu börjar vi få en massa cancerkompisar och det är väldigt roligt! Vi skulle uppskatta och uppmanar er att berätta er historia som anhörig till cancersjuk, hör gärna av dig till oss på info@cancerkompisar.se
/Alexandra
/Alexandra
Gilla oss gärna på Facebook
torsdag 6 september 2012
Varför jag vill skriva bok och varför bloggar vi om cancer
Jag får ofta frågan "varför gör du det här och hur orkar du prata och skriva om cancer"?
Ja, varför?
Jo, jag har själv suttit ensam med många förbjudna tankar kring cancer när min man var döende. Jag trodde länge att jag var helt ensam om det och att jag var "onormal".
Så här efteråt vet jag att vi är så många fler som drabbas. Det var min man, någons fru, en släkting, en kompis och andra anhöriga, vänner eller arbetskamrater.
Men vi pratar inte gärna med varandra om cancer. För att ordet cancer förknippas med död? Och döden den pratar vi så gärna inte om. I alla fall inte med vem som helst. Och inte var som helst. Jag har själv flera gånger tänkt, näh jag vill ju inte förstöra stämningen.
Jag och Alexandra vi pratar om det. Vi lärde oss det under tiden Björn levde. Döden fanns i vår vardag. 24 timmar om dygnet och 7 dagar i veckan under 10 månader.
Vi har tillsammans startat och driver den här bloggen "Cancerkompisar" för vi vill bli fler. Fler som vågar prata med varandra för att vi ska kunna stötta varandra - vi kan vara varandras cancerkompisar.
Cancerfonden har tagit fram en del statistik och det sägs att 55 000 nya cancerfall upptäcks varje år och att det kommer att fördubblas fram till 2030.
Jag och Alexandra gjorde en enkel uträkning och insåg hur många vi redan är som är drabbade på ett eller annat sätt.
1. 2 miljoner.
Så här räknade vi och tänkte att det borde finnas ett 20-tal personer runt varje cancerdrabbad. Partnern, barn, släkt, vänner och arbetskamrater. Då skulle vi vara cirka 1.2 miljoner som berörs och då vore det bra om vi kunde prata med varandra och ge varandra stöd.
Du ska aldrig behöva sitta ensam med dina förbjudna tankar som jag/vi gjorde.
Hälsningar
Inga-Lill
Ja, varför?
Jo, jag har själv suttit ensam med många förbjudna tankar kring cancer när min man var döende. Jag trodde länge att jag var helt ensam om det och att jag var "onormal".
Så här efteråt vet jag att vi är så många fler som drabbas. Det var min man, någons fru, en släkting, en kompis och andra anhöriga, vänner eller arbetskamrater.
Men vi pratar inte gärna med varandra om cancer. För att ordet cancer förknippas med död? Och döden den pratar vi så gärna inte om. I alla fall inte med vem som helst. Och inte var som helst. Jag har själv flera gånger tänkt, näh jag vill ju inte förstöra stämningen.
Jag och Alexandra vi pratar om det. Vi lärde oss det under tiden Björn levde. Döden fanns i vår vardag. 24 timmar om dygnet och 7 dagar i veckan under 10 månader.
Vi har tillsammans startat och driver den här bloggen "Cancerkompisar" för vi vill bli fler. Fler som vågar prata med varandra för att vi ska kunna stötta varandra - vi kan vara varandras cancerkompisar.
Cancerfonden har tagit fram en del statistik och det sägs att 55 000 nya cancerfall upptäcks varje år och att det kommer att fördubblas fram till 2030.
Jag och Alexandra gjorde en enkel uträkning och insåg hur många vi redan är som är drabbade på ett eller annat sätt.
1. 2 miljoner.
Så här räknade vi och tänkte att det borde finnas ett 20-tal personer runt varje cancerdrabbad. Partnern, barn, släkt, vänner och arbetskamrater. Då skulle vi vara cirka 1.2 miljoner som berörs och då vore det bra om vi kunde prata med varandra och ge varandra stöd.
Du ska aldrig behöva sitta ensam med dina förbjudna tankar som jag/vi gjorde.
 |
| Alexandra och Inga-Lill - vi är cancerkompisar |
Inga-Lill
onsdag 5 september 2012
Att få dödsbesked
Jag är anhörig till en cancersjuk, nej jag var anhörig till en cancersjuk. Björn dog för mer än 10 år sedan, är jag fortfarande anhörig, sorgen finns ju kvar? Har ju fortfarande upplevelsen och känslorna och tänker på han och den familj vi skapat, titt som tätt, nu senast när jag har letar igenom en hel del fotoalbum, ja saknaden är stor, han var en så stor del av våra liv....
Här kommer en liten del av min historia.
Att ens tänka den tanken när man var tonåring fanns inte, då vart allt annat mycket viktigare, kläder, pojkar och att man precis blivit myndig och kunde komma in på krogen.
Men allt stannade av en kort period, ett samtal, ett samtal som ändrade allt. Jag svarade, men ångrade direkt att jag gjorde det. Fick höra att det var inte bra, inte bra alls. I dag flera år senare så kommer jag inte ens ihåg vad som sades på andra sidan telefonen. Jag stod inne på ett köpcentrum i Malmö med två vänner, eller tre kommer inte ihåg. Alla minnen därifrån är rätt suddiga. På andra sidan telefonen var min pappa, han hade dåliga besked. Det var Björn, min mammas man, han var sjuk och skulle aldrig bli frisk igen.
Har inget minne av vad som hände sen, men jag vet att min pappa tog mig och min lillebror som är 6 år yngre än mig till Köpenhamn, för en liten "get away" och prata om vad detta dödsbesked skulle innebära för oss alla.. Det var inte verkligt tänkte jag, det är inte sant. Det är orättvist.
Min mammas man Björn led av en obotlig cancer, han skulle dö, 3-6 månader hade han kvar, sa läkarna, men ingen visste, ingen kunde säga säkert.
Hur ska man som ung vuxen hantera en sådan sak? Ska man bli "vuxnare" och ta hand som sin mamma, vem ska man prata med? Hur berättar man för sina vänner? Det var så overkligt.
Kanske hade jag behov av en "cancerkompis"? Men hur skulle jag veta vad jag behövde, hade ju aldrig varit i den situationen innan. Nu i efterhand hade jag varmt välkomnat ett telefonsamtal med någon som befann sig i samma sits.
Känner du igen dig?
/Alexandra
Här kommer en liten del av min historia.
Att ens tänka den tanken när man var tonåring fanns inte, då vart allt annat mycket viktigare, kläder, pojkar och att man precis blivit myndig och kunde komma in på krogen.
Men allt stannade av en kort period, ett samtal, ett samtal som ändrade allt. Jag svarade, men ångrade direkt att jag gjorde det. Fick höra att det var inte bra, inte bra alls. I dag flera år senare så kommer jag inte ens ihåg vad som sades på andra sidan telefonen. Jag stod inne på ett köpcentrum i Malmö med två vänner, eller tre kommer inte ihåg. Alla minnen därifrån är rätt suddiga. På andra sidan telefonen var min pappa, han hade dåliga besked. Det var Björn, min mammas man, han var sjuk och skulle aldrig bli frisk igen.
Har inget minne av vad som hände sen, men jag vet att min pappa tog mig och min lillebror som är 6 år yngre än mig till Köpenhamn, för en liten "get away" och prata om vad detta dödsbesked skulle innebära för oss alla.. Det var inte verkligt tänkte jag, det är inte sant. Det är orättvist.
Min mammas man Björn led av en obotlig cancer, han skulle dö, 3-6 månader hade han kvar, sa läkarna, men ingen visste, ingen kunde säga säkert.
Hur ska man som ung vuxen hantera en sådan sak? Ska man bli "vuxnare" och ta hand som sin mamma, vem ska man prata med? Hur berättar man för sina vänner? Det var så overkligt.
Kanske hade jag behov av en "cancerkompis"? Men hur skulle jag veta vad jag behövde, hade ju aldrig varit i den situationen innan. Nu i efterhand hade jag varmt välkomnat ett telefonsamtal med någon som befann sig i samma sits.
Känner du igen dig?
/Alexandra
 |
| Till minne av Björn Ekholm, t.v min storebror Henric |
lördag 1 september 2012
Jag har en egen cancerkompis
Min cancerkompis Gertrud.
Gertrud lärde jag känna för 10 år sedan.
För över 10 år sedan dog min man, Björn, min dotters extrapappa hemma i vårt vardagsrum.
Det hela började med att han svimmade på jobbet och fick åka in akut och man upptäckte en elakartad magtumör. Han opererades redan efter någon dag och han blev sen helt friskförklarad.
Ett år senare, när han nyss fyllt 50 år, fick han akuta smärtor i ryggen och vi åkte in akut till sjukhuset.
Efter många veckor av undersökningar och diskussioner med läkare kring alternativ så kom beskedet. Det fanns inget att göra. Cancern hade spridit sig, "det var kört", som han sa själv.
Han fick sin dödsdom. Tre månader kvar att leva.
Vi "la cancern på hyllan och köpte en BMW" är titeln på den bok jag vill jag ge ut, och den har jag skrivit nästan klar, till 99 %.
Tre månader blev till nästan ett år innan han dog.
Det var en svår tid och jag kände mig ofta ensam och hade ingen jag vågade riktigt prata med om allt som jag tänkte på. Ibland önskade jag att han skulle dö för att slippa se honom lida. De här förbjudna tankarna skrev jag ner i min dagbok. Jag träffade en kurator via onkologen som såg hur jag led och hon frågade mig om det fanns något hon kunde hjälpa till med. Spontant svarade jag, och jag minns att att jag fnös lite för det kändes som att jag skulle be om något helt omöjligt, att jag ville träffa en kvinna och en i min ålder som också hade en man som var döende i cancer. Och det hade hon.
Jag och Gertrud pratade på telefon några gånger och det kändes helt underbart att få prata med någon som förstod. Som förstod precis hur det kändes. Vårt första möte blev efter att våra män var döda. Vi hade fullt upp med att "ta hand om" så vi hann inte ses innan. Jag önskar att vi hade mötts mycket tidigare så hade vi kunnat stötta varandra ännu mer.
Därför har jag och min dotter, Alexandra, startat Cancerkompisar för att kunna hjälpa andra på något sätt.
Hälsningar
Inga-Lill
Gertrud lärde jag känna för 10 år sedan.
För över 10 år sedan dog min man, Björn, min dotters extrapappa hemma i vårt vardagsrum.
Det hela började med att han svimmade på jobbet och fick åka in akut och man upptäckte en elakartad magtumör. Han opererades redan efter någon dag och han blev sen helt friskförklarad.
Ett år senare, när han nyss fyllt 50 år, fick han akuta smärtor i ryggen och vi åkte in akut till sjukhuset.
Efter många veckor av undersökningar och diskussioner med läkare kring alternativ så kom beskedet. Det fanns inget att göra. Cancern hade spridit sig, "det var kört", som han sa själv.
Han fick sin dödsdom. Tre månader kvar att leva.
Vi "la cancern på hyllan och köpte en BMW" är titeln på den bok jag vill jag ge ut, och den har jag skrivit nästan klar, till 99 %.
Tre månader blev till nästan ett år innan han dog.
Det var en svår tid och jag kände mig ofta ensam och hade ingen jag vågade riktigt prata med om allt som jag tänkte på. Ibland önskade jag att han skulle dö för att slippa se honom lida. De här förbjudna tankarna skrev jag ner i min dagbok. Jag träffade en kurator via onkologen som såg hur jag led och hon frågade mig om det fanns något hon kunde hjälpa till med. Spontant svarade jag, och jag minns att att jag fnös lite för det kändes som att jag skulle be om något helt omöjligt, att jag ville träffa en kvinna och en i min ålder som också hade en man som var döende i cancer. Och det hade hon.
Jag och Gertrud pratade på telefon några gånger och det kändes helt underbart att få prata med någon som förstod. Som förstod precis hur det kändes. Vårt första möte blev efter att våra män var döda. Vi hade fullt upp med att "ta hand om" så vi hann inte ses innan. Jag önskar att vi hade mötts mycket tidigare så hade vi kunnat stötta varandra ännu mer.
Därför har jag och min dotter, Alexandra, startat Cancerkompisar för att kunna hjälpa andra på något sätt.
 |
| Björn kommer alltid att finnas kvar i mitt hjärta |
Hälsningar
Inga-Lill
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)