Här kommer en liten del av min historia.
Att ens tänka den tanken när man var tonåring fanns inte, då vart allt annat mycket viktigare, kläder, pojkar och att man precis blivit myndig och kunde komma in på krogen.
Men allt stannade av en kort period, ett samtal, ett samtal som ändrade allt. Jag svarade, men ångrade direkt att jag gjorde det. Fick höra att det var inte bra, inte bra alls. I dag flera år senare så kommer jag inte ens ihåg vad som sades på andra sidan telefonen. Jag stod inne på ett köpcentrum i Malmö med två vänner, eller tre kommer inte ihåg. Alla minnen därifrån är rätt suddiga. På andra sidan telefonen var min pappa, han hade dåliga besked. Det var Björn, min mammas man, han var sjuk och skulle aldrig bli frisk igen.
Har inget minne av vad som hände sen, men jag vet att min pappa tog mig och min lillebror som är 6 år yngre än mig till Köpenhamn, för en liten "get away" och prata om vad detta dödsbesked skulle innebära för oss alla.. Det var inte verkligt tänkte jag, det är inte sant. Det är orättvist.
Min mammas man Björn led av en obotlig cancer, han skulle dö, 3-6 månader hade han kvar, sa läkarna, men ingen visste, ingen kunde säga säkert.
Hur ska man som ung vuxen hantera en sådan sak? Ska man bli "vuxnare" och ta hand som sin mamma, vem ska man prata med? Hur berättar man för sina vänner? Det var så overkligt.
Kanske hade jag behov av en "cancerkompis"? Men hur skulle jag veta vad jag behövde, hade ju aldrig varit i den situationen innan. Nu i efterhand hade jag varmt välkomnat ett telefonsamtal med någon som befann sig i samma sits.
Känner du igen dig?
/Alexandra
 |
| Till minne av Björn Ekholm, t.v min storebror Henric |
2 kommentarer:
Jag känner igen mig i det du skriver när jag fick telefonsamtalet att min lillebror fick sitt besked :(
Önskar jag hade någon jag kunde prata med som visste exakt vad man gick genom..
Tack Therese, ja det är verkligen så, hoppas det går bra för honom. Tänker på er. Kram /Alexandra
Skicka en kommentar