Min cancerkompis Gertrud.
Gertrud lärde jag känna för 10 år sedan.
För över 10 år sedan dog min man, Björn, min dotters extrapappa hemma i vårt vardagsrum.
Det hela började med att han svimmade på jobbet och fick åka in akut och man upptäckte en elakartad magtumör. Han opererades redan efter någon dag och han blev sen helt friskförklarad.
Ett år senare, när han nyss fyllt 50 år, fick han akuta smärtor i ryggen och vi åkte in akut till sjukhuset.
Efter många veckor av undersökningar och diskussioner med läkare kring alternativ så kom beskedet. Det fanns inget att göra. Cancern hade spridit sig, "det var kört", som han sa själv.
Han fick sin dödsdom. Tre månader kvar att leva.
Vi "la cancern på hyllan och köpte en BMW" är titeln på den bok jag vill jag ge ut, och den har jag skrivit nästan klar, till 99 %.
Tre månader blev till nästan ett år innan han dog.
Det var en svår tid och jag kände mig ofta ensam och hade ingen jag vågade riktigt prata med om allt som jag tänkte på. Ibland önskade jag att han skulle dö för att slippa se honom lida. De här förbjudna tankarna skrev jag ner i min dagbok. Jag träffade en kurator via onkologen som såg hur jag led och hon frågade mig om det fanns något hon kunde hjälpa till med. Spontant svarade jag, och jag minns att att jag fnös lite för det kändes som att jag skulle be om något helt omöjligt, att jag ville träffa en kvinna och en i min ålder som också hade en man som var döende i cancer. Och det hade hon.
Jag och Gertrud pratade på telefon några gånger och det kändes helt underbart att få prata med någon som förstod. Som förstod precis hur det kändes. Vårt första möte blev efter att våra män var döda. Vi hade fullt upp med att "ta hand om" så vi hann inte ses innan. Jag önskar att vi hade mötts mycket tidigare så hade vi kunnat stötta varandra ännu mer.
Därför har jag och min dotter, Alexandra, startat Cancerkompisar för att kunna hjälpa andra på något sätt.
Hälsningar
Inga-Lill
Gertrud lärde jag känna för 10 år sedan.
För över 10 år sedan dog min man, Björn, min dotters extrapappa hemma i vårt vardagsrum.
Det hela började med att han svimmade på jobbet och fick åka in akut och man upptäckte en elakartad magtumör. Han opererades redan efter någon dag och han blev sen helt friskförklarad.
Ett år senare, när han nyss fyllt 50 år, fick han akuta smärtor i ryggen och vi åkte in akut till sjukhuset.
Efter många veckor av undersökningar och diskussioner med läkare kring alternativ så kom beskedet. Det fanns inget att göra. Cancern hade spridit sig, "det var kört", som han sa själv.
Han fick sin dödsdom. Tre månader kvar att leva.
Vi "la cancern på hyllan och köpte en BMW" är titeln på den bok jag vill jag ge ut, och den har jag skrivit nästan klar, till 99 %.
Tre månader blev till nästan ett år innan han dog.
Det var en svår tid och jag kände mig ofta ensam och hade ingen jag vågade riktigt prata med om allt som jag tänkte på. Ibland önskade jag att han skulle dö för att slippa se honom lida. De här förbjudna tankarna skrev jag ner i min dagbok. Jag träffade en kurator via onkologen som såg hur jag led och hon frågade mig om det fanns något hon kunde hjälpa till med. Spontant svarade jag, och jag minns att att jag fnös lite för det kändes som att jag skulle be om något helt omöjligt, att jag ville träffa en kvinna och en i min ålder som också hade en man som var döende i cancer. Och det hade hon.
Jag och Gertrud pratade på telefon några gånger och det kändes helt underbart att få prata med någon som förstod. Som förstod precis hur det kändes. Vårt första möte blev efter att våra män var döda. Vi hade fullt upp med att "ta hand om" så vi hann inte ses innan. Jag önskar att vi hade mötts mycket tidigare så hade vi kunnat stötta varandra ännu mer.
Därför har jag och min dotter, Alexandra, startat Cancerkompisar för att kunna hjälpa andra på något sätt.
 |
| Björn kommer alltid att finnas kvar i mitt hjärta |
Hälsningar
Inga-Lill
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar